Louise och Max

Härom kvällen skulle jag gå upp och lägga Max. Han blev lite så där genuint ledsen. Ni vet när det trillar tårar tyst ner för kinden och man verkligen ser att han inte låtsasgråter. Inget gnäll och protester, bara tårar. Han ville att jag skulle vara kvar uppe och lägga mig bredvid honom. Han älskar när vi går och lägger oss samtidigt. Jag gick med på detta, så jag sa till honom att jag bara skulle gå ner och borsta tänderna först.

När jag sen kommer upp igen tittar han på mig och säger; Mamma, förlåt att jag va lessen och gnällig. Jag ville inte va ensam. Nu börjar tårarna trilla på mig för att jag har den ömmaste lilla killen i världen. Försökte förklara för honom att han inte alls hade varit gnällig och att han inte behövde säga förlåt. Självklart kröp jag ner och kramade ihjäl honom.

Då frågar han varför jag gråter. Och jag får förklara att man kan gråta även när man är lycklig och när man känner att man älskar någon så mycket. Att det trillar tårar för att jag tycker att han är en så fin människa. Max säger; Kom mamma, så ska jag torka bort dom. Och så stryker han bort tårarna från min kind. Hur underbar kan man vara!!! Gissa om det kom ännu mer tårar då.

Jag tror aldrig jag har mött en människa med så mycket kärlek i sig innan.









Min lilla Emil på höstmarknad på Astrid Lindgrens värld.






Fiskehelg i Risebo.